För mig har ridning alltid varit så självklart. Lika självklart som att man lägger ner flera, flera timmar per dag och förbereder sig hela vintern för att kunna gå in på tävlingsbanan och göra en topprestation. Och visst är det enkelt när det går bra. Men vad gör man när det inte går bra?
För två helger sedan hade jag årets tävlingsdebut. Flytt, sjukdom och eländig kyla plus mycket annat har gjort att jag kommit något enormt efter. Vanligtvis brukar tävlingsterminen börja i mitten till slutet av januari, nu var jag inne i maj. Sedan jag flyttade har ett helt nytt upplägg tagit vid. En chans att lägga ner väldigt mycket mer tid på hästarna har gett mig otroliga möjligheter. Men samtidigt sätter det press. Inte från andra, men jag själv känner att lägger jag 5 timmar per dag x 7 dagar i veckan har vi helt plötsligt 35 timmar i veckan. Nästan heltid med andra ord. Och jobbar man heltid med något så ska det bli bra. Så jag har tränat. och tränat. Och tränat. Börjat om från 0. Eller väldigt mycket snarare på minus. Börjat om från att rida fyrkantspår. Rakt på sidorna. Böja hästen LAGOM i svängarna. Balanserade volter. Långsamt, långsamt har jag och hästarna tagit oss tillbaka. Byggt muskler till förbannelse.
Jag återupptog mitt springande och började åter igen springa på kvällarna (jag alltså, utan häst) och jag som ALDRIG springer annars förutom på veterinärbesiktningen har fått pressa mig själv. Sagt att varje dag ska jag plocka bort en minut på tiden. 5 kilometer, lagom runda ner runt längs Nissan och så hem igen. Träningsvärk till dess förbannelse. Känslan av att inte kunna sätta sig ner försiktigt på en stol utan bara få fälla undan benen och slänga mig ner på stolen. Japp den känslan har jag haft.
Ja ni förstår nog vad jag menar. Jag har tränat och förberett mig i månader på att kunna göra tävlingsdebut igen. För 2,5 vecka sedan var det dags för tävling i Falkenberg. Slipat och tränat inför tävling och såg verkligen fram emot att vara tillbaka på tävlingsbanan igen. Var till och med lite nervös innan jag gick in på banan. 110 var det, en barnlek egentligen. Har nog aldrig ens startat så lågt med honom, inte ens första tävlingen. Som alltid visualiserade jag min ritt innan jag gick in på banan. Kollade sadelgjorden och sporrarna, tog några djupa andetag innan jag klappade Lasse och galopperade in på banan. Väl förberedd.
Ut från banan kommer en arg, ledsen och besviken Linn. Helvete. Jag har förberett i månader och så går jag in på banan och gör totamissar. Dåligt tempo, dåligt stöd, inget jävlar anamma, inget självförtroende och ingen kämparglöd. En skitrunda. I 110. En höjd vi i vanliga fall hoppar i nattmössan och sömnen. Det känns som att alla hundratals timmar med träning i det läget är offrade för ingenting. Det är tufft. Vad gör man? Laddar om eller ger upp?
En dryg timme senare går jag in i 120. Fick hjälp av tränaren på framhoppningen och går in på banan. Laddat om och glömt det gamla. Misstag händer, vi är ringrostiga och behöver komma igång. Felfri i grundomgången, i omhoppningen faller två bommar. En toppenrunda. Kommer ut från banan. Fan vad skönt. Lite av gamla självsäkra känslan från förra året fast i ny tappning börjar ta vid.
Och där är jag nu. Tävlade i Halmstad i helgen. Bra rundor i 115/120 fredag-söndag. Men något riv i alla klasserna. Fast det är jag nöjd. Eller nöjd, jag övertalar mig själv att vara nöjd. För ett år sedan var jag så missnöjd med riv i 135 så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det är knäckande, fruktansvärt tufft att vara på en så mycket lägre nivå än där man brukar vara. Och så ska jag vara nöjd. Jag lägger mer tid än jag någonsin gjort på hästarna och så är jag ändå på en lägre nivå. Nu är jag medveten om att hela den här processen med att stressa långsamt är för att bygga en stabil grund så att jag kan komma upp i klasserna och stanna där. May-Day ska bli nästa stjärna och Lasse ska tränas så att han hålla i flera år till. Så jag är nöjd, för det är bra rundor som bygger självförtroende så att vi förhoppningsvis om några tävlingar ska vara tillbaka på samma nivå.
May-Day som startade upp till 125 som 6-åring är nu 8 år gammal och har inte gjort en enda tävling än i år. Skuttar lite smått med henne hemma för att komma igång och vill verkligen inte göra något förhastat. Hon är absolut redo för att ut och tävla, just nu är det jag som måste bli säker på henne och lära mig att inte påverka henne för mycket. Hon är en ruskigt fin häst, blir alltid lika imponerad av hennes förmågor. Jag tror, nej vet, att hon kommer bli otroligt framgångsrik i framtiden. Och det känns ju sådär att sitta hemma med en supertalang och sedan inte ens tänka på tävling på flera månader.
Men visst är det tufft. Jag tror att alla hästmänniskor någonsin varit där, vid en gräns där man är så nära att ge upp fast man vet hur nära det egentligen är. Jag tänker häst, lever häst. Första jag tänker på på morgonen är när jag ska åka till stallet. 100% fokus i stallet. Påväg hem från stallet ringer jag alltid pappa för att berätta hur det gått. Och samma procedur varje dag. Och så går det inte alltid som man tänkt sig. Det är både tid men också ofantliga summor pengar som vi hästmänniskor lägger på det här. Klart man vill att det ska bli bra.
Avslutar med att säga att jag verkligen ser fram emot May-Day’s årsdebut i Östra Göinge nästa vecka. Prinsessan ska ut och få börja tävla igen och jag är verkligen så spänd på att se vad hon säger om det. Jag förväntar mig inget. Tvärtom så är jag förberedd på 2 meters hopp rakt upp i luften och att hon ska titta på precis allt. Men vad ska jag egentligen förvänta mig? Det är en tuff sport jag håller på med. Inget blir som man tror det ska bli. Det kanske är det som är charmen med det?
//L
linnengelholm.wordpress.com 